Alla gillar en underdog, någon som utmanar etablissemanget, som mot alla odds ruckar på status quo och i slutet vinner både folkets och flickans gunst. Hollywood fattade detta för länge sedan och har tillägnat underdoggenren en egen dramaturgisk formel som återanvänts i oändlighet (Karate Kid, Rocky, Boogie Nights…) och som funkar varje gång:
- Valpig hjälte halkar in i rampljuset på ett bananskal
- Hjältens obefläckade stil och kämparglöd vinner tidiga framgångar
- Hjälten får sitt stora break och klättrar snabbt mot toppen, påhejad av massorna
- Hjälten blir kaxig och tappar fokus, det går snabbt utför
- En hårsmån från det ultimata nederlaget finner hjälten ny kraft i en fördjupad insikt, ofta mitt framför näsan, och lyckas resa sig för att till slut stå som vinnare
Svenskt näringslivs motsvarighet till Daniel LaRusso, eller kanske snarare Dirk Diggler, skulle kunna vara Eniro, vars öde beskrivs i senaste Affärsvärlden under rubriken ”Katalogkraschen”. Vad som startade som ett familjeägt småföretag köptes först av Telia och börsnoterades sedan år 2000 till fantasivärdet 13 miljarder kr. Man hade såväl en kassako (telefonkatalogerna) som en rising star (”nätet”) och man älskades lika mycket av kapitalmarknaden som av mannen på gatan. Tyvärr har Eniro, som fortfarande refereras till i affärspressen som ”katalogföretaget”, sedan dess suttit fast djupt ner i den besvärliga fjärde fasen, den där utvecklingen stagnerar, konkurrenterna flyger förbi, siffrorna pekar rakt ner i kvicksanden och man börjar producera reklam med enerverande penntroll. Att storyns antagonist heter Google sockrar inte direkt situationen.
Men alla gillar ju en underdog. Vi som minns Eniros pionjäranda från tio år tillbaka (man var faktiskt först i världen med att kommersialisera sökning på nätet, något som senare visat sig lönsamt på bredare front…) har nog omedvetet gått och hoppats på en storstilt comeback, att Eniro hjälplöst rullandes ner för ruinens brant rycker tag i ett halmstrå som visar sig vara varumärkets biljett tillbaka in i matchen.
Detta är kanske just vad som har hänt. När man börjar labba lite med Eniros nya plattform känns det plötsligt (bortsett från en hemsk grafisk profil) som att de har hittat rätt. Äntligen. Och precis som i Hollywood verkar detta ha skett genom att man har stannat upp och återfunnit sin verkliga och ursprungliga raison d’être, i Eniros fall att hjälpa den som söker att finna.
Eniros re-innovation bygger sannolikt delvis på insikten att människor har svårt att kategorisera det man söker efter. Vill jag beställa en ny iPod eller går det lika bra att lägga bud på en beggad? Är det ett telefonnummer eller en website jag ute efter? Är hantverkare personer eller företag? Eniro tar ett större grepp om ”sök” genom att göra sig själv till en aggregatör av andra aggregatörer vilket tidigare visat sig vara ett effektivt sätt att ta ägarskap över kundrelationen och därmed vara det led i värdekedjan som bygger starkast lojalitet.
En nytillträdd VD från Telenor ger dessutom förhoppningar om att nästa steg är en expansion av denna fina princip ner i fickan och därmed ut på stan. Parat med mobilitet och input om var jag som ”sökare” befinner mig får Eniros plattform sin verkliga boost i termer av nya användningsområden och möjliga affärsmodeller, något som kommer behövas för att ha en chans att bemöta Googles mobila offensiv, som kanske bäst låter sig illustreras av nya (fullständigt briljanta) augmented reality-appen Goggles.
Möjligheterna till vidareutveckling av Eniros nya tänk ligger även i framställningen av den info som söks. Lindgren & Co håller antagligen ögonen på uppstickare som Qwiki, likväl som Googles egna Chrome Experiments för att hitta nya smarta sätt att presentera och interagera med information.
Varumärken handlar väldigt mycket om förväntade värden, och just nu kan jag inte låta bli att bygga förväntningar på att Eniros värde, både som företag och som tjänst för mig som användare, kommer att lyftas ordentligt under kommande år. ”Nere men uppe på fem”, som Sveriges underdog nummer ett hade uttryckt det.
